En kärleksförklaring till sommaren.

Jag en riktig sommarflicka, så länge jag kan komma ihåg har jag älskat sommaren. Tidiga minnen gör sig gällande barfotaspring i norrländska skogar, borttappade fotkedjor och blåbärsfärgade läppar. Dansbanan vid slutet av en fullbevuxen stig. Umgänge med en farmor och farfar som jag håller så kär. Utforskande av deras hemlighetsfulla och stora hus med många trappor och vrår, till bredden full med saker. Bad och spiggfiske vid deras sommarstuga. Myggbiten och solkysst andades jag in ångorna av surströmmingen i farmor och farfars kök i det stora gröna huset på Storstigen.

Spola fram ett par år. Ett beslut tas, familjen skall flytta till varmare breddgrader. Ledsamheten i att lämna vänner övergår i en nyfikenhet - vad står bakom hörnet? Varma dagar spenderas på playan i Lissabon, chokladmousse intas sena kvällar. Skoj och stoj tillsammans med andra barn på hotellet då föräldrarna går språkkurser.

Sen så äntligen - första mötet med nya landet. Mörkret, ljuden, allt kändes annorlunda. Ett myller av människor. Första stegen från flygplanet var som att gå in i en vägg, en vägg av värme. Fuktig värme. Nytt liv började. Ett liv som kändes så full av frihet, av en värme så tärande och ett regn som kändes som att himlen höll på att ramla ned. Gräshoppor, kackerlackor, grilhos. Sophögarna som låg i drivor, den röda torra sanden. En enorm kärlek till staden jag kände så väl. Allt i en enda salig underbar blandning.

Sommar, sommar, sommar.