Det här. Det är detta som driver mig att fotografera. Att berätta historier. Är detta den tekniskt bästa bilden jag tagit? Absolut inte. Är den bland de mest värdefulla? Ja.
Bilden berättar en för mig så värdefull berättelse. Berättelsen om min älskade farmor och hur mycket jag saknar henne. Om vår allra sista semester i det stora gröna huset på Storstigen i Luleå innan min värld föll samman. Berättelsen som så smärtsamt påminner mig om hur jag aldrig mer kommer att befinna mig i det där köket som jag känner så väl, aldrig kommer att känna doften av farmors nybakade kakor eller sitta och prata om livet över en rykande varm kopp kaffe i hennes Gröna Anna muggar. Aldrig mer kommer att känna farfars färgglada trasmattor under mina bara fötter. Aldrig mer kommer att gå runt i huset min far föddes och växte upp i, eller känna lukten av surströmming fylla köket – doften som för alltid kommer att påminna mig om sommar, kärlek och barndom.
Det här är berättelsen om hur min son och min far alltid trivts så bra i varandras sällskap, hur de inte kan hålla fingrarna från varandra när de inte träffats på ett par dagar. Kärleken lyser igenom. Berättelsen om hur försiktig min dotter är och hur hennes största trygghet där och då är min mor. Berättelsen om hur min då ettåriga dotter älskade att gå i skor oberoende av hur stora de var. Fyra generationer som alla var i olika stadier i livet. Fyra generationer varav alla inte finns kvar bland oss idag. Det skär i hjärtat när jag tittar på bilden. Detta är berättelsen om oss.
Familj. Relationer. Det som är viktigast i livet. ♥
